Är alltid så himla svårt att komma på ett specifikt roligt ögonblick med Cocan. Men ett ut av dem var i alla fall när jag kom hem från skolan och Coco kom springandes och mötte mig med ett saltkar i munnen. Överlycklig och stolt över sitt byte med svängande svans och kropp och, som vanligt när hon har något i munnen, frustande som en gris. Samtidigt som hon viftade på svansen svängde resten av kroppen inklusive huvudet och saltet sprutade ut. Från höger till vänster och från vänster till höger. Innan jag fick fatt i henne och kunde ta saltkaret låg det mesta redan i smala strängar på golvet. Och det var ett stort saltkar. Tur att hon inte hade hålen vända in i munnen i alla fall...
3 Comments
Nu har jag aldrig valt valp, knappt hund heller. Coco kom ju in ganska oplanerat in i mitt liv för det var en valp jag skulle ha. Men om jag någon gång skulle valt en vuxen hund igen skulle jag välja en trevlig, framåt och livlig hund som skulle passa in i mitt liv och vad jag vill hitta på med den.
När det gäller att välja valp tror jag det viktigaste är att hitta en seriös uppfödare och en bra kombination, det vill säga en tik och en hane som kompenserar varandra och som har det som man själv söker i sin valp. Men vad är då en seriös uppfödare och en bra kombination för mig? För mig är det en uppfödare är som har ett mål med sin uppfödning och avlar på friska, stabila, trevliga och rastypiska hundar samt en uppfödare som hjälper till i både vått och torrt och som engagerar sig. En bra kombination för mig är i sin tur (förutom friska, rastypiska och trevliga) arbetsvilliga och livliga föräldrar med motor som ändå kan slappna av och ta det lugnt när de fått sitt. När det sen är dags att välja valp ur kullen skulle jag ta hjälp av uppfödaren som känner valparna bäst och därefter antagligen mest gå på magkänslan. Änsålänge har vi bara tävlat lydnadsklass 1. För att se mer hur det gick så gå in under kategorier och tryck på tävling (som av någon anledning har en massa siffror efter sig). De två första gångerna finns nog inte med i och med att jag inte hade bloggen då men det var innan Coco började tycka lydnad var roligt så det gick inget vidare. ;) Detta året hoppas jag att vi kan starta i LK2 och någon Rallylydnadstävling hade också varit roligt. Fast först måste vi se om Rally är något för oss.
Coco och jag har provat på det mesta i alla fall en gång men det vi tränar eller i alla fall har tränat är de som följer nedan:
Lydnaden är det vi, eller åtminstone jag, fastnat för mest. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det är så roligt. Kanske för att banden mellan hund och förare stärks så mycket, att det alltid finns något att polera lite på, att det är en utmaning att motivera, lära in och få till de "perfekta" momenten eller att känslan är så fantastisk när allting bara klickar; kontakten, attityden, precisionen och glädjen. Viltspår har vi bara gått en kurs i. Det är något som för de flesta hundar faller naturligt och de tycker oftast det är riktigt roligt, för vissa hundar tar det bara lite tid innan de kommer på det. Coco tyckte det var skoj även om de på kursen gick alldeles för fort fram så varken jag eller Coco hängde med riktigt. Jag tyckte det här med viltspår var sådär. Men jag tror nog det skulle varit roligare om vi inte gått så fort fram, jag tror inte Coco hann förstå riktigt vad hon höll på med. En nackdel med viltspårandet var att jag upplevde att Coco blev mer medveten om vilt men det är långt ifrån alla som blir det. Kanske återupptar vi viltspårandet såsmåningom i en mer behaglig takt. Agility är ingenting vi satsat på men både jag och Coco tycker det är riktigt roligt. Det är fartfyllt, varierande och inte alls så lätt som det ser ut, långt ifrån. Det krävs både lydnad, självständighet, smidighet och snabbhet. Detta året har vi som mål att träna agility oftare och inte bara på sandlådenivå så får vi se om vi vågar testa på att tävla. Apportering är visserligen inte en egen hundsport utan tillhör jakten men vi tar med det ändå eftersom vi tränar det som en egen gren. Egentligen kör jag och Cocan det endast som aktivering för att hon tycker det är så kul i och med att det är det hon är avlad för. Jag tycker också det roligt men saknar tyvärr en hel del kunskaper inom det området. Blir nästa hund en retriever ska jag satsa lite mer på det. Fast om jag hade velat starta på jaktprov är jag lite tveksam till. Är lite mesig när det gäller att skjuta djur även om jag bara behöver göra det indirekt. Renras vs blandras är ett aktuellt men ganska känsligt ämne så jag tänker bara dra lite kortfattat vad jag tycker. För mig kommer det nog endast bli renrasiga hundar i framtiden av den enkla anledningen att jag vill veta vad jag får egenskapsmässigt och jag vill ha dokumenterad fakta så att jag kan kolla upp linjerna och hälsobiten bakåt i leden. Dessutom vill jag stödja uppfödare som har ett seriöst mål med aveln och som inte säljer till vem som helst. Självfallet är inte alla uppfödare som föder upp renrasiga hundar seriösa men dem hade jag heller aldrig köpt en valp ifrån.
Med detta menar jag inte att jag inte tycker om blandraser, jag har träffat många trevliga sådana av diverse blandningar, det är ju i slutändan individen som är det viktigaste. Och såklart finns det ju dem som föder upp blandraser som är väldigt måna om var deras valpar hamnar och avlar på trevliga individer. Men jag skulle förmodligen inte skaffa en blandis själv (kanske i så fall en omplacering) då det känns lite som ett lotteri både till egenskaper och hälsa. Malte - flatcoated retriever
Jag fick visserligen aldrig träffa denna hund men eftersom det är hans förtjänst att mina föräldrar skaffade fler hundar och därmed också till att jag har Coco, tänkte jag skriva om honom ändå. Han var sex år när min mamma övertog honom pga tidsbrist hos hans förra familj, utan att först disskutera saken med min pappa som inte ville ha honom då han inte var ett dugg hundintresserad. Malte var en väldigt speciell hund. Han hoppade jämfota av glädje när han såg någon han tyckte om, varje gång han kom hem till min farmor och farfar tog han farmor i armen och ledde henne till kylskåpet och på promenaderna kunde han helt plötsligt sätta sig ner och vägra gå eller så rymde han och var borta ett par timmar för att sedan snällt sitta utanför ytterdörren. Med honom tränades inte mycket, han var endast aktiv sällskapshund. Isa - flatcoated retriever (Beuty Night´s kennel) Två år senare skaffade mina föräldrar en liten flatte valp, Isa. Enligt pappa var hon ganska lik Coco, bara lite förigare och lydigare. Hon var mjuk, snäll, lätt att ha och göra med och lydde pappas minsta vink (för ja, pappa hade gått från noll hundintresse till den som engagerade sig mest i hundarna) Med henne tränade pappa jakt och hon startades på en del jaktprov med bra resultat och omdömme, har för mig att hon kom upp till elitklass men där tror jag inte resultatet blev något vidare. Hon fick en valpkull. När jag blev allergisk vid 2-3 års ålder flyttade både hon och Py ut till kenneln där pappa var och motionerade och tränade dem varje dag. Py- flatcoated retriever (workable´s kennel) Py var en riktig stridsmaskin som hade kunnat gå över eld för att finna apporterna. Hon hade mycket motor men drog sig inte för slagsmål och gillade inte andra tikar (förutom Isa). Hon tränade också jakt och startades på jaktprov men eftersom vi lämnade bort henne (läs mer nedan) hann hon inte komma så långt. Som familjehund var hon väldigt trevlig och både jag och min syster kunde klänga på både henne och Isa utan att dem rörde en min. Hon fick en valpkull. När Isa dog ville inte mina föräldrar att Py skulle stå i hundgård utan sin bästa hundkompis så därför beslutade de sig för att pensionera henne och hon fick tillbringa resten av sina år bortklemad hos en ny ägare. Marco - flatcoated retriever (Moonstruck´s kennel) Efter mycket tjat stod mina föräldrar inte ut längre och gick med på att låna en hund från kenneln där Isa och Py bott för att se om min allergi klarade av en hund igen. Vi hade honom i några månader. Han var en mjuk, lite mesig kille som inte kunde vara ensam hemma och som inte trivdes hos oss så när vi såg att min allergi klarade av det fick han flytta tillbaka till kenneln där han bor än idag och trivs. Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Pannkakan - Kanin Året innan vi fick låna Marco fick jag Pannkakan i fjortonårspresent. Glad är det minsta man kan säga att jag var. Hon är en himla sällskapsjuk och väldigt snäll kanin. Men det märks att hon börjar bli till åren för hon är inte alls lika myckret och hoppar som hon var innan. Tillägg: Nej, nu skäms jag. Glömde ju en annan viktig pälsboll i mitt liv, nämligen shih tzun Selma. I dagsläget är hon 12 år gammal och egentligen morfars hund men under de åren jag var hundlös passade jag henne med jämna mellanrum. Varje lov ringde jag till mormor och morfar och frågade om jag fick he henne över natten med min mest bedjande röst och varje gång de skulle bort stod jag som första hundvakt. Hon är och har alltid varit en lugn hund som mest ligger och sover. De få gånger hon ville leka med mig blev jag eld och låger. Envisare hund än Selmafisen får man också leta efter, att gå promenader inte direkt hennes största passion. Hon sätter sig ner så fort hon gjort vad hon ska och försöker vända tillbaka. Enda sättet att få med henne är att bära henne, vilket hon inte uppskattar. Men hon är väldigt snäll och älskar att bli kliad på magen. Min första egna hund är ju Coco och henne har jag redan skrivit massvis om. Både under fliken Coco och på dag 3 (om ni missat det så gå in under kategorier och tryck på 20 frågor & svar, som jag för övrigt inte förstår hur det kan bli flera kategorier av). Bjuder på några bilder i stället på finisen.
Historik/användningsområde/mentalitet: Flatcoated retrievern är en medelstor hundras som ursprungligen kommer från England där den användes som apporterande fågelhund, vilket den fortfarande gör idag. Det är en vaken, oftast matglad, arbetsglad, energisk och aktiv ras som kräver en hel del motion och psykisk stimulans för att bli en harmonisk hund men får den det är det en mycket trevlig familjehund som oftast är riktigt bra med barn (förutsatt att barnen behandlar hunden väl). Den kräver uppgifter och utmaningar men vad det är spelar mindre roll, den gillar attt jobba, hänger med på det mesta och gör det oftast med bravur även om apporteringsbiten såklart är en favorit. Svansen går vanligtvis i ett och det är väldigt sociala hundar som tycker om de allra flesta, de tycks ha en förmåga att tro att dessa känslor är besvarade. Jag upplever att det finns lite skillnad mellan könen, hanarna är oftast lite flamsigare, lättare för att bli stressade och omognare enligt mig medan de flesta tikar brukar vara lite mer samlade även om de också är "flattiga". Ibland passar uttrycket; "lampan är tänd, men ingen är hemma" rätt bra. ;) Trots det är det ändå en lättlärd och lättjobbad ras.
Hälsa: Här är det främst cancern som är det stora orosmolnet, det är en cancer- och tumördrabbad ras. Det förekommer också en del ögonsjukdomar. HD och ED-fel är inte jättevanligt men man bör ändå vara noggrann med att föräldrarna har friska höfter och armbågar. Viktigt att tänka på är att träna mycket passitivitet med flattevalpen i och med att det är en hundras som har relativt lätt för att bli stressad. Det är också viktigt att lära hunden att man inte kan hälsa på allt och alla. Annat som man bör veta är att en del flattar är rätt äckliga, de både rullar sig i äckligheter och äter det, dessutom är många väldigt glada för vattensamlingar, rent eller ej. Och så borde man ställa ömtåliga saker bortom räckhåll från svansen... Annars är det en underbar och positiv ras som det kommer bli fler av för min del. Coco blev min vid 13 månaders ålder i januari 2009, hon var då tillbaka lämnad till kenneln pga ändrade familjeförhållanden. Lite oplanerat tog vi hem henne på prov och redan då fick vi bevis på hur cool hon är. Hon nosade runt en stund och kelade lite med mig och den övriga familjen för att därefter gå och lägga sig i sin bädd och bli där hela natten (förstår inte hur det kom sig att hon numera ligger i min säng..). Hon är som sagt rätt miljöstark och blir sällan rädd. Blir hon det avreagerar hon snabbt. Raketer,åska och andra höga ljud bekommer inte heller henne. Det enda som vi haft och fortfarande har lite problem med är andra människor som fyar och nejar sina hundar. Det blir hon lätt låg av. Om jag blir sur på henne (för det händer tyvärr att jag blir det, tex när hon äter bajs), ja då bryr hon sig inte ett jota. Ändå är hon väldigt känslig för min sinnesstämning, speciellt när vi kör lydnad.
Annars är hon min läromästare och en ständigt hungrig och glad hund som hänger med på det mesta med glädje. Apportör som hon är vill hon ha någonting i munnen så fort hon blir det minsta lilla glad, så det gäller att ha dreggelvänliga saker nära till hands för hon drar sig inte direkt för att ta mer ömtåliga saker. Hon har ett stort behov av att få motion och att få springa lös. Får hon inte motion eller mental stimulans märker man det ganska fort på henne. Visserligen blir hon inte som de flesta brukshundar som blir jobbiga så fort de inte får vad de behöver utan hon blir bara lite dragigare i kopplet, går runt och buffar på en hela tiden, hittar på lite småhyss och blir allmänt livligare. Snällheten personifierad är hon också, man hade kunnat hänga sig i pälsen på henne (inte för att jag har testat ;)) utan att hon blir arg. Hon startar aldrig bråk med andra hundar och går hellre undan men är hon tvungen försvarar hon sig utan att överdriva. Finns hur mycket som helst att skriva om underbara Cocofisen men någongång måste man ju sluta. ;) Om ni vill läsa mer om henne kan ni göra det under fliken "Coco". Kortfattat kan man säga att hon är lite lätt envis, trevlig, arbetsvillig, glad, kelig, snäll och livlig men ändå samlad hund. Jag skulle vilja påstå att jag är en helt vanlig artonåring; på vardagarna går den mesta tiden åt till skolrelaterade saker och ting, på helgerna blir det kompisar, utgång då och då osv och däremellan blir det familjemys, lite släktträffar men framförallt hund. Jag har alltid varit hundgalen och egentligen kan jag inte riktigt sätta fingret på varför allt med hund är så kul. Det bara är det. Även om jag själv upplever mig som hyfsat normal får jag ändå, med jämna mellanrum, höra att jag är knäpp (inget illa menat dock). Visst är jag lite skruvad ibland, men är inte alla det?
Med nya människor är jag ganska blyg sålänge vi inte har hund gemensamt. Men vissa människor klickar man dock direkt med. Jag tillhör också en av dem som hellre har få men riktigt bra vänner än många ytliga som man kanske egentligen inte tycker något vidare om. Jag är berömd för både min klumpighet och min tankspriddhet, något som troligtvis hänger ihop lite. Mina tankar tar sig ofta en tur till en annan värld, vilket resulterat i att alla våra åtta coca-cola glas gått sönder och att jag i sista sekund kommer på mig själv med att stå med en smutsig strumpa över toalettstolen i stället för över smutstvätten. Om jag var tvungen att beskriva mig själv i ord skulle jag nog välja glad, snäll, blyg, tankspridd, klumpig och lite lätt knäpp. Bild kommer snart |
AuthorI den här bloggen står min flatcoated retrievertik Coco i fokus men även jag finns med på ett hörn. Här får ni följa oss genom vår vardag och allt vad det innebär. Arkiv
November 2014
Categories
All
|